mamiil

I´m gone, for now.

Först skulle jag vilja tacka majja för att hon är så gullig och skriver så fina kommentarer här.


Jag håller på att leta lägenhet, och jag hittat den. En takvånig (bara det låter coolt), högst upp (så klart), balkong och allt! fuck. den kostar 2900, nästan tre tusen i månaden. det skulle underlätta om man hade pengar till det. anledningen till att jag skriver detta är en liten pik till mina föräldrar, som jag inte vet kommer funka, men det är värt ett försök. hihi.

Jag har sprungit runt hela dagen, stressstress.


jag har köpt en ny mp3 spelare, den är fin.


nu ska jag åka till kinna och växla euro.


SNART DRAR JAG.

jag har skaffat en myspace.

det är skitkul plus att jag tror håkan blir glad, så som han tjatar.

men det enda negativa är att det tog mej typ 2 timmar och dom två timmarna skulle gå åt pluggning inför mitt idrottsprov imorrn. fuck.

men i alla fall.

www.myspace.com/perssonmalin

/mamil.

Alla säger att jag inte ska tänka på det. ta vara på den tiden nu, som kommer innan. men det är som fan att ja går runt och tänker på det då och då.

Just den dagen. Den dagen innan du ska åka. den dagen då vi står där och kramas och säger hur mycket vi älskar varandra. då vi vet att det är den sista kramen innan du far iväg. till granater & vapen. till krig & undernärda barn. till arab-landet & till de eviga månaderna. men vad händer när du har åkt? vad händer med mej när du har gått, och jag står kvar där och ser dej åka iväg?. och jag inte hjälpa att jag tänker på att det kankse är sista gången jag ser dej. jag kan verkligen inte det. det är min största rädsla. min största mardröm. det finns inte, det får inte finnas. för då vet jag fakiskt inte vad jag gör. vad gör jag då? utan dig? och jag vet att jag gräver nej mej och föreställer mej det värsta. men hur fan kan jag hjälpa det? jag vet hur det känns (och det är inget jag är stolt över), jag vet hur det blir, jag vet. och att gå igenom det en gång till? jag klarar inte det. men jag vet att det inte är stor chans, nästan ingen chans alls. så, jag släpper det för en stund.

Samtidigt, efter de nedstämda meningarna, vet jag att du ser fram emot detta. du vill det så mycket & jag kommer verkligen försöka för din skull. detta är en dröm du har, precis som min att bli frisör eller bli anna ternheim 2. liksom...vad är det han gör fel? ingenting.

jag älskar dej daniel.

Jag måste nog skriva av mej lite tror jag.

Jag säger att jag inte vill prata om det, för jag kan inte säga mer än vad jag har sagt. Ärligt talat, vet jag inte alls hur det kommer bli för jag kan inte se in i framtiden. Jag försöker ignonera att du verkligen ska åka till risken att jag aldrig kommer få se dig igen. Och här är jag kvar i verkligheten och kommer sakna dej lika mycket som jag gör nu. Tänk om det var tvärtom? Tänk om jag skulle åka och vara borta i sex månader, komma hem tre veckor (om det nu ens blir det),  åker igen. Om jag skulle lämna dej i verkligheten här hemma? Du tror jag inte att du skulle tycka att det var så lätt och säga " JAg stödjer dej i vad du än vill göra, jag finns kvrar." Jag är ledsen & frustrerad över att jag faktiskt inte kan säga så. Jag kan inte lova att det kommer bli bra, men jag kan däremot säga att jag kommer försöka hur dåligt jag än kommer må. och jag behöver inte gå in för att må dåligt heller, det är ganksa onödigt. Men nånstans finns det en rädsla till ett ledsamt halvår. Och jag vet att du inte kommer må så bra heller på grund av saknaden, men du gör ändå något som du tycker är kul och alltid har drömt om. Och jag tycker att du helt klart är värd det, värd den chansen & upplevelsen, även om du har en gnällig & svår flickvän.

Jag älskar dej i vilket fall & jag ska göra mitt bästa. Vi har ju trots hela sommaren på oss.