mamiil

Jag måste nog skriva av mej lite tror jag.

Jag säger att jag inte vill prata om det, för jag kan inte säga mer än vad jag har sagt. Ärligt talat, vet jag inte alls hur det kommer bli för jag kan inte se in i framtiden. Jag försöker ignonera att du verkligen ska åka till risken att jag aldrig kommer få se dig igen. Och här är jag kvar i verkligheten och kommer sakna dej lika mycket som jag gör nu. Tänk om det var tvärtom? Tänk om jag skulle åka och vara borta i sex månader, komma hem tre veckor (om det nu ens blir det),  åker igen. Om jag skulle lämna dej i verkligheten här hemma? Du tror jag inte att du skulle tycka att det var så lätt och säga " JAg stödjer dej i vad du än vill göra, jag finns kvrar." Jag är ledsen & frustrerad över att jag faktiskt inte kan säga så. Jag kan inte lova att det kommer bli bra, men jag kan däremot säga att jag kommer försöka hur dåligt jag än kommer må. och jag behöver inte gå in för att må dåligt heller, det är ganksa onödigt. Men nånstans finns det en rädsla till ett ledsamt halvår. Och jag vet att du inte kommer må så bra heller på grund av saknaden, men du gör ändå något som du tycker är kul och alltid har drömt om. Och jag tycker att du helt klart är värd det, värd den chansen & upplevelsen, även om du har en gnällig & svår flickvän.

Jag älskar dej i vilket fall & jag ska göra mitt bästa. Vi har ju trots hela sommaren på oss.