en illusion.
Tanken har lämnat mig ett tag, vilket har vart skönt att bara tänka på tiden nu, men nu har den hälsat på igen.
Allt kan gå på en sekund och jag går under, mer än i en sekund. VAD SKA JAG GÖRA UTAN DEJ? du är ju mitt allt, den jag älskar mest och den jag vill vara med. Jag kan fortfarande inte släppa tanken, om jag nånsin kommer göra det innan detta är över. men någonstans i mig kan jag mig tyckas tro på att allt kommer bli bra efteråt och att vi kommer hålla ihop, vi kommer klara det här. Samtidigt, fruktar jag över att det inte kommer funka. jag kommer vara tvungen att lämna dej, för att jag, och kanske inte du heller, orkar. orkar inte ha dej så långt borta, inte har psyket till att klara något sånt här. man måste vara stark, vilket jag har hört att jag är, men jag vet inte riktigt om jag tror på ryktet.
jag får panik, när jag tänker på hur det kan bli (jag tänker alltid det värsta, sorgligt nog). jag sväljer på ett sätt som om det redan har inträffat och jag ser allt framför mig. jag ser det i min döda vinkel, min största mardröm, bli till verklighet, även om det bara är en illusion.varför kan jag det? varför tänker jag ens så? varför inbillar jag mig onödiga saker? varför sväljer jag som om det redan hade hänt?
jag vill inte sitta här och ädla en massa, men jag måste prata med ngn. och den bästa jag kan prata med är mig själv, och den enda jag vill prata med. för jag förstår mig själv på ett sätt ingen annan förstår mig. jag vet att mina vänner (ni) vill hjälpa mig och prata med mig om det för att jag ska tänka på ett annat sätt och för att jag inte ska oroa mej. men vad händer när ni frågar flera gånger? jo, jag berättar precis samma historia igen och ingen vill höra samma sak två gånger. så jag pratar här istället, för att inte trötta ut någon. (som jag vet endel av er inte har ont av), men ändå.
för att komma på lite bättre tankar, har jag badat igen för första ggn i år i sverige, och det var bättre än förväntat. det var inte alls så kallt som jag trodde. okej, kankse i början, men sen blev det jätteskönt. jag simmade runt som om jag vore 12 och njöt av den tiden som vi va där. det ska bli mycket badande i sommar, helt klart.
Nu ska jag lära in min 100 ord tills imorrn, och det ser jag ironiskt fram emot.
hejdå.
Allt kan gå på en sekund och jag går under, mer än i en sekund. VAD SKA JAG GÖRA UTAN DEJ? du är ju mitt allt, den jag älskar mest och den jag vill vara med. Jag kan fortfarande inte släppa tanken, om jag nånsin kommer göra det innan detta är över. men någonstans i mig kan jag mig tyckas tro på att allt kommer bli bra efteråt och att vi kommer hålla ihop, vi kommer klara det här. Samtidigt, fruktar jag över att det inte kommer funka. jag kommer vara tvungen att lämna dej, för att jag, och kanske inte du heller, orkar. orkar inte ha dej så långt borta, inte har psyket till att klara något sånt här. man måste vara stark, vilket jag har hört att jag är, men jag vet inte riktigt om jag tror på ryktet.
jag får panik, när jag tänker på hur det kan bli (jag tänker alltid det värsta, sorgligt nog). jag sväljer på ett sätt som om det redan har inträffat och jag ser allt framför mig. jag ser det i min döda vinkel, min största mardröm, bli till verklighet, även om det bara är en illusion.varför kan jag det? varför tänker jag ens så? varför inbillar jag mig onödiga saker? varför sväljer jag som om det redan hade hänt?
jag vill inte sitta här och ädla en massa, men jag måste prata med ngn. och den bästa jag kan prata med är mig själv, och den enda jag vill prata med. för jag förstår mig själv på ett sätt ingen annan förstår mig. jag vet att mina vänner (ni) vill hjälpa mig och prata med mig om det för att jag ska tänka på ett annat sätt och för att jag inte ska oroa mej. men vad händer när ni frågar flera gånger? jo, jag berättar precis samma historia igen och ingen vill höra samma sak två gånger. så jag pratar här istället, för att inte trötta ut någon. (som jag vet endel av er inte har ont av), men ändå.
för att komma på lite bättre tankar, har jag badat igen för första ggn i år i sverige, och det var bättre än förväntat. det var inte alls så kallt som jag trodde. okej, kankse i början, men sen blev det jätteskönt. jag simmade runt som om jag vore 12 och njöt av den tiden som vi va där. det ska bli mycket badande i sommar, helt klart.
Nu ska jag lära in min 100 ord tills imorrn, och det ser jag ironiskt fram emot.
hejdå.
