mamiil

Alla säger att jag inte ska tänka på det. ta vara på den tiden nu, som kommer innan. men det är som fan att ja går runt och tänker på det då och då.

Just den dagen. Den dagen innan du ska åka. den dagen då vi står där och kramas och säger hur mycket vi älskar varandra. då vi vet att det är den sista kramen innan du far iväg. till granater & vapen. till krig & undernärda barn. till arab-landet & till de eviga månaderna. men vad händer när du har åkt? vad händer med mej när du har gått, och jag står kvar där och ser dej åka iväg?. och jag inte hjälpa att jag tänker på att det kankse är sista gången jag ser dej. jag kan verkligen inte det. det är min största rädsla. min största mardröm. det finns inte, det får inte finnas. för då vet jag fakiskt inte vad jag gör. vad gör jag då? utan dig? och jag vet att jag gräver nej mej och föreställer mej det värsta. men hur fan kan jag hjälpa det? jag vet hur det känns (och det är inget jag är stolt över), jag vet hur det blir, jag vet. och att gå igenom det en gång till? jag klarar inte det. men jag vet att det inte är stor chans, nästan ingen chans alls. så, jag släpper det för en stund.

Samtidigt, efter de nedstämda meningarna, vet jag att du ser fram emot detta. du vill det så mycket & jag kommer verkligen försöka för din skull. detta är en dröm du har, precis som min att bli frisör eller bli anna ternheim 2. liksom...vad är det han gör fel? ingenting.

jag älskar dej daniel.