mamiil

Att bli dumpad är bland det värsta som man kan drabbas av. Någon blir nog dumpad varje dag i världen på hundra olika sätt men vet ni vad? Det hjälper inte att veta det och det hjälper inte att andra har klarat att gå igenom det som jag går igenom nu. Det hjälper inte ett skit för jag har mina känslor och och min tankar och det spelar ingen roll om andras tankar ens liknar mina. Jag sörjer på mitt sätt och jag mår efter det. (Just i detta ögonblick såg jag min händer över tangentbordet och dom ser äckliga ut. Gamla, skrynkliga och bruna.)
Jag kan uppriktigt säga att det finns människor som har och går igenom värre saker än vad jag gör nu, men i nuläget spelar det ingen roll för jag mår lik förbannat lika dant ändå. och jag hatar uttrycket som jag inte ens kommer ihåg namnet på som jag inte har varit värt att lägga på mitt minne. Men ni vet det där med "...så står det tusen åter." Det hjälper inte heller att det sägs så för jag är lik förbannat lika kär i Honom och den personen ändå. Det kankse känns bra att säga det som en tröst, att det finns 45 miljarder killar till i den här världen, men jag bryr mig inte. 
     Det är svårt att vara ensam när man kommer till sådana här situationer för det är då jag verkligen behöver stöd. Stödet till att gå vidare och tänka på "de bra sakerna" i livet. Studenten, balen etc. Men det spelar heller ingen roll om jag har mycket framför mig, det svider lika mycket ändå. Jävla helvete. Min framtid framåt de kommande månaderna har förstörts, jag tvivlar inte på att jag kommer må bra igen, men man får liksom bygga upp ett nytt mönster att leva efter. Och det är för jävligt, för jag vill inte ha något annat mönster. WOHOO vad roligt och åka på klassresa nästa vecka, eller? Ja till en viss del men under dom dagarna var Han också med i mitt fullkomliga och färdiga pussel som inte existerar längre. Vi existerar inte längre och och det var det som stod på framsidan av pusselts kartong. Vi, med stora bokstäver.

Jag tänker inte sitta och berätta hur dåligt jag mår bokstavligt och jag tänker inte heller be er tycka synd om mig, vilket jag kankse oskyldigt gör, men det är inte meningen. Mitt liv har förändrats de senaste tre dagarna och dom har sugit balle. Det svider fortfarande och min sorg går inte att beskriva. När jag orkar ta tag i mina inbjudningar och när jag orkar bry mig om om mitt hem igen då kan man säga att jag har tagit ett steg uppför trappan, men trappan är lång och jag kryper upp.

Goodbye Pornoguy.