.

Varje gång jag tänker på vad som inte finns längre vrids stenen mellan mina två stora bröst ett varv och det gör mig livrädd för sorgen jag inte kan bearbeta och det gör mig immun mot verkligheten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0