mamiil

På senare tid har har det hänt ganska mycket. Mycket bra & tyvärr mycket dåligt. Eller mycket och mycket, en del i alla fall. Jag har gjort slut med min pojkvän, han har åkt, skolan är det mycket i, ångest inför uppskrivning eller körkortet över huvud taget, vänner omkring mig har det svårt, jag vet inte riktigt vart jag har mig själv. Men det har hänt mycket roligt också. Shopping, Godkänt på min uppskrivning (!), erbjudanden på lägenheter, hittat nya sidor på männiksor som jag inte trodde fanns mm. Så läget är ganska okej. Men det klart att det går upp och ner.
Jag kan ta ett exempel. Igår var en bland dom bästa dagarna i mitt liv hittils, eftersom att jag klarade min uppskrivning som jag utan tvekan har kämpar för det senaste halvåret. Och den känslan jag hade inte går, går inte att beskrivas & det föll 20 kg ifrån min kropp. Mina två kuggningar gjorde alltså det hela värt, det spelar ingen roll att det gick åt helvete de första gångerna. Jag va glad hela dagen efter det och jag och Emelie gick på Kinarestaurang & drack cider, inte många dock för jag skulle ha körlektion tidigt nu på morgonen. Vi pratade allt ifrån gömda hemlightere till hur fan det finns så många olika raser som det finns i världen. (Ursäkta uttrycket.) Men emellan det här, pratade jag med Daniel. Jo, jag tycker om att prata med honom och det finns inga tvivel på det. Men då kommer det där känslorna som ligger och trycker i mitt undermedvetna, dom som bara vill skomma ut och göra sig sedda & märkta genom ångest & rädsla. Och när dom väl gör det, då är det inte roligt längre. Även den där självmordsattacken som var igår där nere, gjorde mig fördärvad eftersom att jag genom Daniels uttryck märkte att han nog inte var så långt ifrån denna händelse. MEN jag höll, och gör det alltid, humöret uppe och vill inte gräva ner mig i någonting som jag inte kan göra ett skit åt. Det enda som gäller är att hålla uppe humöret & det lyckades jag med. Som sagt, allt går upp & ner. 
   Det är ganska svårt att leva upp till singel. Okej, man behöver inte leva upp det tills max för att man råkar vara singel. Men det förväntas saker av en att jag ska hångla med männiksor för skojs skull & att jag ska titta på andra killar. Visst, jag är tjej och JA jag tittar på killar, självklart. Men det där med hångel gör mig nervös. Jag vill inte hångla med en massa killar bara för att. Fan jag har nog inte blivit en "Icke-strulande" människa efter ett förhållande. Det kan ändras, men det kan hålla kvar. Och jag tror inte att jag har ont av några av alternatvien, när det väl känns rätt. Men jag kan erkänna att jag saknar närhet och det gör nog alla singlar mer eller mindre, det är väl inget konstigt med det. Men jag får närhet när jag sover ijämte Emelie i min säng, bara det är härligt :) 
(Jag är inte lesbisk, även om jag skulle vilja prova på "Leb-sex" som det så fult heter. Jag vet att både min Mamma & Pappa läser min blogg, men va fan. Ni får leva med att jag vill utforska världen. Tss. )

Idag har jag håltimma från halv tio till egentligen tre. Men jag ska utvecklingssamtal & Gitarrlektion. Det är drygt.
på tal om Utvecklingssamtal, varför heter det det? Man utvecklas väl inte för att man har ett samtal som handlar om utveckling? För det handlar inte ens om utveckling, möjligtvis hur man utvecklas i skolan, men man utvecklas ju inte mer för att man går på ett utvecklingssamtal. Om man är en någorlunda klok person, vet man väl hela tiden redan själv hur och när man utvecklas? Det lärare säger på utvecklingssamtalen är ju bara att dom frågar "Hur går det för dig, tycker du själv?" "Vad vill du förbättra nästa år?" MEN JAG KOMMER JU INTE GÅ ETT ÅR TILL, DET ÄR DET ALLRA SISTA. Vad pratar man då om på U T V E C K L I N G S S A M T A L E N? Helvete, jag vet inte vart min poäng finns. Det är nog bara jag som är dum.